Det började väl ungefär när jag var runt två år, mina föräldrar misstänkte att jag var ”annorlunda” jämfört med andra barn i min ålder. De hade aningar om att de kunde röra sig om Autism/Aspergers syndrom. Men eftersom de inte upplevde att mina ”problem” var nog stora så förträngde de tankarna kring att det skulle vara något seriöst, och antog att det var en fas, en fas som jag skulle försvinna under uppväxten.

När jag började lågstadiet märkte även jag att jag inte var som de andra. De hade inte samma energi, de tänkte inte på samma sätt, de såg inte världen på det sätt jag såg den, de fick inte mina utbrott, de kunde koncentrera sig fastän någon skakade i sin bänk, medans jag bara hörde ljudet av bänkens skaller och allas röster, pennor, skratt. Jag störde mig på allt. Till och med folks andetag. Under varenda utvecklingssamtal sa lärarna att jag var tvungen lugna ner mig, att jag inte alltid behövde ha rätt. Även om jag hade det.  Att jag inte behövde lägga mig i diskussioner jag inte hade med att göra, att inte alltid vara personen som var i centrum, både på gott och ont.
Men jag kunde inte behärska mig, jag förstod inte vad som var felet.

Jag fortsatte min skolgång och det blev bara värre genom åren, jag hamnade i bråk. Jag kunde inte fokusera, jag stötte bort mina vänner med den kalla och hårda sidan av mig, den sidan jag inte förstod eller ens visste vad den var. Samma visa under utvecklingssamtalen, och de enda som sades var att jag måste försöka mer. Jag måste sluta lägga mig i allt, jag måste sluta bli arg. De ville alltså att jag skulle sluta vara mig själv.

När högstadiet började så var jag helt säker på att nåt var fel på mig. Jag var ju inte som alla andra. De andra i min klass samt omgivning påpekade även detta, ofta på ett negativt sätt. Jag var värdelös. Med tanke på att jag inte fått en diagnos, men jag var samtidigt inte ”normal”. Jag var förlorad någonstans mitt emellan.

Den 23e september 2011 hade min begäran att få åka till BUP gått igenom. Jag var nervös men ville samtidigt prata med någon professionell. Vi pratade en gång i veckan, en psykolog och jag. Mest om standardsakerna i livet. Men en dag under vårat möte sa jag att jag ville kolla ifall jag hade någon NPF-diagnos.

Vi gjorde undersökningar och tester. Skolan samt mina föräldrar fick fylla i papper om hur jag var som liten, hur jag är på skolan, hur jag är nu, hur jag är i hemmet osv. Det var en lång procedur, och när jag väl var klar och hade papprena framför mig. Papper med en diagnos jag burit runt på i nästan femton år, som jag blivit tillsagd att få bort. En diagnos som skapat mig otroligt mycket problem och ångest med tanke på att jag inte visste varför jag var annorlunda.

Nu har jag snart haft min diagnos i ett år, under detta år har allt förändrats. Jag har fått förståelse, förståelse om hur jag själv fungerar och varför jag fungerar på det viset. Jag har fått hjälp och medicin.

De flesta tror att personer med ADHD, ADD, DAMP och liknande diagnoser har lite lättare för att bli arg och svårt att koncentrera sig, men so what liksom.
Så är det inte, inte ens nära. Det är så mycket som evigt pågår i min hjärna, massvis med tankar och känslor som kommer upp hela tiden.

Jag blir arg, jag har problem att koncentrera mig, jag stör andra i min omgivning, jag har socialfobi samtidigt som jag är uppmärksamhetssökande. Mina diagnoser krockar med varandra och allt blir till ett stort virrvarr. Pratar folk runtomkring mig medans jag arbetar så hör jag bara deras samtal och mitt arbete stannar upp. Det är inte för att jag är nyfiken, utan för att min hjärna väljer att göra så och jag kan inte kontrollera det. Och att folk tror sig veta hur jag upplever allt och hur min dagsrutin ser ut, fast de egentligen inte har en aning om vad dom pratar om. Det gör mig less.

Smart har jag alltid varit. Inlärningen har gått fort och det har inte varit minsta lilla problematik med förståelse för uppgifter eller fakta. Men förståelse till mänskligheten och samhället, där sitter problemen.
Jag kan inte se något ur någon annans perspektiv, och ser jag saker på ett sätt så är mitt sett det enda rätta. Det finns inget annat, utan mitt sätt måste alltid vara det enda sättet att se på saken eller lösa problemet. Inom skolan så stör jag ofta de andra och lyssnar inte på vad läraren säger eftersom jag redan kan.

Hade jag fått min diagnos för många år sedan, redan då börjat med medicinering och liknande. Då kanske allt varit lättare i nuläget. Eftersom jag nu brottas med medicinering, sömnsvårigheter, depression, intressemanier osv. Så blir det kortslutningar lite då och då. Jag blir helt enkelt för trött för att ens sätta mig upp.

De dagar jag blir så trött och deprimerad får jag ofta höra av de runtomkring att jag är löjlig som skolkar en hel dag bara för att få sova. Men jag kan inte göra annat. Jag kan inte kliva upp och låtsas som att allt är okej. Jag kan inte ens kliva upp överhuvudtaget.

Allt som snurrar genom mitt huvud innan frukost, är mer än alla era tankar sammanlagt under en dag. Det är som ett flipperspel med tio bollar samtidigt.

Så nästa gång någon pratar om deras NPF-diagnoser, säg inte ”men vadå, du blir väl bara lättare arg?”.
NEJ INTE ENS NÄRA. Det är så otroligt mycket mer.